MORSDAG

Sony a58 / / Minolta Cosina 28-70 3.5-4.8
Hej på er, idag är det ingen vanlig dag, det är morsdag. Denna dagen är en av de jobbigaste på året för min del, en dag då jag saknar mamma som mest. Jag trodde inte mn kunde sakna någon så mycket som jag gör, och jag önskar att jag kunde visa henne hur mycket hon betyder för mig. Det ända jag begär att få en kram till, är de så mycket begärt? Jag vill att den ska vara för evigt men jag vet att det inte går.Jag hoppas hon har det bra i vilket fall som oh att hon får en bra morsdag.
Så tacka era mammor, och visa uppskattning, ha en bra dag. 
Kram
foto - fotografering - mamma - morsdag

ännu en gång.

 
 
  Nu är jag där igen. Väntar på att dagen ska vara avklarad. Trodde att jag skulle få slippa dessa "cermonier" på ett tag, men nej, tyvärr. Jag önskar att du kunde komma tillbaka, och vara frisk. Du som faktiskt gjorde mig motiverad till att hålla på med idrott, du som gjorde att jag kunde drömma. Du kunde ge mig råd, du var min idrottsförebild, inte många som vet det, men så är det. Du var mig närmare än vad jag trodde. Det gör ondare än jag trodde. Jag önskar att du kunde få slippa smärtan, att du kunde vara här idag, så det kunde vara en vanlig dag imorgon. Tyvärr är det vårat hejdå. Men jag hoppas du har det bra där uppe. Jag saknar dig.

...

Ibland har jag svackor, ibland känns livet jätte bra och ibland känns det hemskt. Jag får allt för många bilder av den där dagen. Det är som att jag upplever den där dagen i mitt huvud tusen gånger om och om igen... Ibland känns det som att jag ska gå sönder, orkar inte känna smarta mer. Orkar inte försöka gå sådär glad till skolan som jag brukar. Men jag måste, jag måste fortsätta. 
Jag vågar knappt gå ut längre, jag är rädd att träffa dom, jag är rädd att få frågor och att få dåligt samvete. Jag vill bort härifrån, flytta, jag vill inte behöva känna ångest så fort jag ska gå ut genom dörren. 

Jag längtar inte till julen, jag längtar till vissa tillfällen, ex. 4-6, 18-20 och 29-1. Då lär jag träffa personer jag tycker väldigt mycket om. Det är dom tillfällena som jag hoppas gör så att jag orkar denna månaden. Det är bara så konstigt, jag som alltid älskat julen och födelsedagar, hatar dom numera. Min födelsedag, det var en av de jobbigaste dagarna detta året. Pappa, min syster och Hanna kom in på morgonen, men jag kände mig inte lycklig för att jag skulle få presenter, jag visste att dom inte kunde ge mig det jag önskade mest, mamma... Jag saknade att se henne där, hålla en bricka med frukost, va glad för att jag, hennes minsta dotter faktiskt blev 15år. Jag var ensam hemma på min födelsedag, så ensam och sån längtan jag kände då var obeskrivlig, jag tänkte på hur det skulle vara om mamma var där, hur hon skulle hjälpa mig baka tills innebandyträningen, laga min favorit mat, bara vara där som en mamma är.
Sedan julen, jag lådsades tycka om julen förra året, jag sa i skolan att jag längtade, att jag var som ett barn när vi skulle öppna paketen, men igentligen försökte jag bara vara som jag alltid varit. Jag ville bara försöka ge min familj glädje, att dom skulle tycka att jag var lite knäpp som faktiskt var 14år och fortfarande tycka det var på exalterande. I år kan jag inte försöka lika mycket. Det går bara inte, även om jag försöker. 

  
Men det har sant gått 2år, ibland vet jag inte om det känns som igår eller om det känns som att det var 100å sedan. Tiden har gått snabbt, vet inte om det är possitivt eller negativt. Önskar att det inte var något av det, att du bara fanns där, kunde tjata på mig att jag måste plugga till provet jag har på fredag, när jag kom hem från skolan kunde se dig ligga i sängen och vila. 

Jag saknar mamma, obeskrivligt mycket, det går inte ens beskriva, jag trodde inte det gjorde så ont att sakna någon.