STINA GUSTAVSSON

Det gör så ont, den smärtan är obeskrivlig. Har man inte varit med om att förlora en förälder själv tror jag faktiskt inte man kan förstå smärtan, hur mycket man än försöker. Tyvärr är det så. Jag hade aldrig tänkt tanken att leva utan mamma eller pappa, klart jag hade tänkt på när jag blir äldre och dom blir gamla, men inte att leva utan dom, det går liksom inte. 

  Nu när jag behövde mamma som mest, nu när skolan börjar på riktigt, vem skulle tjata på mig att göra läxorna, att jag skulle plugga till provet jag har på tisdag. 

  Jag tror fortfarande att mamma ska komma in genom ytterdörren någon dag, att hon ska komma in med sin resväska och säga att hon har saknat oss, att jag ska ge henne en stor kram. Det var faktiskt en dröm också, jag drömde att jag var och hälsade på mamma i himlen, att vi kramades i evigheter, men tillslut var jag tvungen att åka tillbaka. Den drömmen var det jobbigaste, bästa, underbaraste och värsta i mitt liv. Den smärtan när man vaknade var hemsk.

   Så jag vill säga det att jag är lika ledsen även om det gått två år, vissa kanske inte tror det, men well, jo. Trodde jag inte heller var möjligt, men tydligen var det det... Tid i sorg spelar ingenroll.

 

  Men jag tänkte sammanfatta detta året helt enkelt...

Allt rullade på, inga större problem, fick ju sommarlov

Juli:

Började bli jobbigt med vissa personer

Jag åkte på konfa läger

Augusti:

Var på konfa läger och hade det sååå underbart

Oktober:

Jag började må dåligt

Jag fyllde år, helt ärligt, den jobbigaste/värsta födelsedagen någonsin

November:

Mådde sämre, var hemma mycket från skolan

Min syster kom hem, mådde bra då

December:

Mått dåligt

Mått extremt bra

Fick jullov som var välbehövligt